Toppbild12

Sista hälsningar

Mejla din hälsning till malin.cidh@sos-animals.se

 

Min älskade Ella fick somna in den 30 juni 2015. Hon blev 9 och ett halvt år. Jag sörjer min kompis som hängde med mig överallt. Hon var älskad av alla, helt underbar. Tack Martina som kom hem med henne sommaren 2007.

ella2

...............................................................................................................................................................................
Vår älskade spanjorska Pepsie, som vi fick genom er okt 2004, har igår 11 september 2015, 
fått somna in i all stillhet,  med familjen närvarande.
Hon skulle ha blivit runt 14-15 år i vinter men hon blev svårt sjuk och hade fått cancer som spridit till sig.
Vi vill tacka så oerhört mycket för att vi fick henne av er! 
Tack till Hannah Palm som godkände oss som familj till denna underbara tik!
En så sällsynt klok, speciell och mycket robust hund vi någonsin har haft! 
Alla som fått lära känna henne, blev så fästa vid henne!
Så vi är väldigt många som sörjer henne nu.
Ett sånt ofantligt stor sorg!
/Alexia, Robert, Philip, Ellen & Lucas.

Pepsie

................................................................................................................................................................................................................

 

igor2

Den 1/10 -15 beslutade vi att ta bort våran Igor. Han kom oss i juni 2000 och var 1år gammal. Han var en jätte fin hund. Förutom när han skulle åka bil det tyckte han inte om då skällde han men husbilen älskade han och ligga ute i solen på sommaren. Han älskade alla barnen som tillkom under hans år men på slutet blev det jobbigt för han blev helt plötsligt döv. Så nu springer han med Solo i hund himlen som kom från samma ställe.

igor

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

otis

En sista hälsning till vår älskade Otis född 2003 och hastigt bortgången den 10/8-15.
Tack Otis för de fantastiska år vi fick ha tillsammans med dig.
Alltid glad, ödmjuk och fantastisk snäll och älskad av alla människor som hundar. Ett fantastiskt psyke, aldrig aggressiv. När någon hund försökte provocera honom vände han bara ryggen till eller om det inte hjälpte var det bara ett morrande som svar och så vek sig den andra.
Tack till SOS animals att ni ingav Otis ett stort förtroende vilket gav honom han självkänsla och säkerhet. Väldigt proffsig gjort med kärlek och åter kärlek. Stort tack från hans familj / Monica

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

susie

Vår goa älskade Susie fick lördagen den 3 oktober somna in efter att ha blivit akut sjuk under natten. Nästan 16 år gammal och var inte sjuk en enda dag under hela sitt liv ! Hon var pigg och som vanligt på fredagen men fick troligen hjärnblödning under natten. Det är så tomt och ledsamt...saknaden är otroligt stor.

Vila i frid älskade..söta..goa Susie..och tack för alla år vi fick tillsammans med dig.

Matte och Husse saknar dej så lilla vän

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


unnamed
Solo kom till oss maj 2004 en pigg och glad kille som han var alla år. Solo gillade mest promenader och att sitt på torget i Torshälla. Han blev snart favorit hos Torshällaborna då han alltid var så glad och pigg, vilket  han var ända till slutet. Solo somnade in den 6/11 efter en kort tid  då han blev akut sjuk så på några timmar var han borta. Solo blev 11½ år vi saknar honom mycket. Hälsningar från Solos Matte och Husse Anita och Våge.

unnamed1

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En sista hälsning till Sancha ifrån matte Madelene

bancha

Från att ha varit en relativt pigg och glad 13-åring blev Sancha plötsligt väldigt trött och började kräkas.

Provsvar visade att väldigt många saker var på tok i hennes kropp så i mitten av oktober

fick boo, banchan, gosråttan, surtanten, ylaren, toffeltjuven och allra allra finaste Sancha somna in.


Tack SOS för det finaste jag haft!


Madelene

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Till minnet av vår älskade Teddie som kom till oss denna vintriga januari kväll 2002. Denna lilla krabat blev det bästa som hänt oss. Så mycket kärlek som vi gav varandra går inte beskriva i ord. Du var med oss överallt, inte många minuters ensamhet du fick under dessa 12 fantastiska år. Alla människor som träffade dig fick en upplevelse av ren äkta kärlek. Du viftade på svansen åt allt och alla och var vi än kom ville alla hälsa på dig. Vi gav dig ett fantastiskt liv och vet du … du gav oss så mkt mer!

Vår älskade Teddie fick pga. ålder och en tids sjukdom lugnt och stilla somna in på skön gräsmatta i varm septembersol. Teddie som hette Axel när han kom blev 14 år.

Allting kan gå itu men ett hjärta kan gå i tusen bitar …

teddie

Ett stort tack till SOS animals för det fantastiska jobb ni gör.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Här kommer en avskedshälsning från Tango som befinner sig i hundhimlen efter att hastigt fått lämna livet på jorden. Tango blev adopterad av en familj som var på resa i Spanien för elva år sedan som besökte hundgården i jakt på en liten tik. Det var kärlek vid första ögonkastet när de såg Tango och bestämde sig för denna stora hane. Det har inte gått en enda promenad under elva års tid som Tango inte fått komplimanger och kärleksförklaringar av främlingar som blivit så fascinerade av hans utseende, lugn och charm. Hundar som inte kommit överens med andra hundar älskade Tango, hundskygga människor älskade Tango. 

tango1

Han var något av en kändis i sitt kvarter i Fiskebäck, i Göteborg, och kände fler människor än hela familjen tillsammans. Det var med stor sorg som han den 19 juni i år blev akut sjuk och fick föras till akuten där veterinärer konstaterade att han fått en inre blödning i buken. Tango var utom räddning och fick somna in efter att alla i familjen och nära vänner fått säga sitt avsked. Den ända tröst vi har idag är att Tango fick det bästa livet en hund kan ha med otroligt mycket kärlek och lek. Nu vandrar Tangos själ i skogen och på havsklipporna som var hans favoritplats sen liten valp. Tack Tango för att du fanns hos oss, tack för att vi fick lära känna dig. Vi älskar dig mer än vad som kan tros vara möjligt, vi glömmer dig aldrig. Världens finaste hund.


Hälsar husse Torgny, matte Helén och syskonen Louisa och Vanda.

tango2

-------------------------------------------------------------------------------


Hej 15 februari 2005 kom en hund från er som då hette Cinders. Hon kom till min dotter Mona o hennes dotter Amanda och hon var riktigt efterlängtad. Jag som skriver detta ( Monas mamma ) fick också chansen att känna en hund från er nämligen Baxter. Cinders fick namnet Cindy när hon kom till Sverige och hon och Baxter blev de bästa vänner.. För ca ett år sedan dog Baxter och den 4 juni -14 dog Cindy. Hon var en kämpe och en källa till glädje hela sitt liv här hos oss. Hon kämpade sig igenom en hel del innan hon gav upp. Först en tumör i mjälten som opererades bort och allt var då ok. Det var hjärtat som tog henne. Hon blev nog överraskad ett par hostningar så var det slut. Tidigare under dagen och kvällen lekte hon och åt på tuggben, som om det inte fanns något att bekymra sig över. Tacksam att det gick så fort så att hon slapp lida.

Vill härmed tacka er i Spanien att ni gett oss glädjen att fått möjlighet att lära känna dessa hundar. Cindy du fick komma till Baxter som du älskade så mycket. Nu springer ni och leker på gröna ängar tillsammans. Kanske möts vi igen, man kan ju alltid hoppas. Du kämpade Cindy, men ödet ville annorlunda. Hälsa Baxter från oss att ni alltid kommer att finnas i våra hjärtan. Vi älskade och älskar er för alltid. Mona o Amanda reservmatte Kristina o husse Lars.

Skickar bilder på Cindy, och dom ligger nu begravda bredvid varandra i en vacker rabatt. Båda är förstås kremerade.


Tack för allt.

MVH Kristina Örtenberg

Cindy

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

10297551_874035542624972_4926449276476955204_n

Till minne av Doggie

Doggie har lämnat oss i stor sorg och saknad. Han blev cirka elva år gammal och under de åren hann han med ett omtumlande liv.

Doggie hittades tillsammans med  Bay och deras två valpar på en strand i Indien efter tsunamin 2004. Engelsmannen som hittade den lilla hundfamiljen tog med dem till Spanien men efter två år kunde han inte längre ta hand om dem och hela familjen hamnade på SOS. Doggie och Bay var bästa vänner och höll ihop i vått och torrt. Tyvärr drabbades Bay av en hjärntumör och Doggie blev ensam kvar i världen.

Han fick dock nya vänner och blev snabbt den mest bortskämda hunden på hela SOS. Han lärde sig att volontärer lätt charmas om man utför små tricks och att de då är generösa med godsaker. Han kom och gick som han själv ville. Låste man in honom var han snart ute i köket igen.

SOS har flyttat vid flera tillfällen och för att skona de äldre hundarna från den stress det innebär fick Doggie och två av hans kompisar flytta hem till vänner till en av SOS medarbetare i Spanien. Där fick de en lycklig ålderdom i lugn och ro men en efter en lämnade de jordelivet och i mitten av juli var det slutligen Doggies tur att ta förväl. Efter en stroke fattade man det tunga beslutet att hans tid var kommen och han fick somna under närvarande av medarbetarna Therese och Tony som tagit hand om Doggie under alla dessa år.

Vi hoppas av hela våra hjärtan att det finns en hundhimmel och Doggie och Bay har fått mötas där igen, unga och friska och utan sjukdomar och krämpor. Vila i frid lilla gubben.

Doggie2011DoggieSophieDoggieStor

 

 

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En hälsning ifrån Kiah

Sommaren 2004 fick jag bekräftat av min mamma att jag äntligen skulle få en hund, jag var då 15 och jag var över lycklig att få en egen. Vi hörde talas om SOS Animals och kollade lite på hemsidan, vi hittade då en hund som redan var bort lovad, men vi fick tipps om att kolla på denna hunden Kiah. Och vi skickade in en intresse anmälan på henne och fick komma och titta på henne i lund. Hela familjen åkte och vi kom fram, jag såg henne stå bakom Emmy Glans (som jobbade där då och hade henne som fosterhund) och hon var så rädd och försiktig.  Jag satte mig på huk medans mamma pratade med Emmy och till slut kom hon försiktigt fram till mig och luktade på mig och sen satt vi och kelade lite innan vi gick ut på en promenad. Jag fäste mig så snabbt vid henne och det var något i mig som sa ”detta är din hund, det är henne du ska ha”. Vi var där i två eller tre timmar och umgicks med henne och sen åkte vi hem och det bestämdes. Vi fick adoptera henne, jag var så överlycklig! När det bestämdes när hon skulle komma hem åkte jag för att handla de hon behövde, leksaker, koppel, halsband, mat, korg, jag köpte allt! Sen kom äntligen dagen hon kom hem till oss, det kändes som om det var igår jag gick och väntade på att hon skulle komma. Och äntligen kom hon, hon var rädd, försiktig och osäker. Men hon hittade ganska snabbt rätt och hon sov i min säng om nätterna.

3

Hon var verkligen den mest underbaraste hund jag kunde tänka mig att jag skulle få, aldrig att hon var dum.  Det ända hon inte tyckte om det var att klippa klor och vara hos veterinären, det var läskiga saker, men aldrig så hon blev dum eller elak, bara väldigt rädd och försiktig.  Men efter åren som gick så blev hon starkare i sig själv, Hon började söka sig till människor själv, annars höll hon sig alltid till mig, mamma eller min bror. Hon hade energi till en hel flock hudar, och man hade verkligen aldrig tråkigt i hennes omgivning. Känslan när man var på väg hem gav en ett leende på läpparna när man visste man skulle mötas av en över glad studsboll när man satte fötterna i hallen. Aldrig att hon missade oss när vi kom hem eller gick. Hon älskade att vara ute när det var fint väder, bara ligga och sola och få njuta. Hon var även alltid så upptagen med allt utomhus att hon aldrig ville ha godis, men när man kom hem ville hon gärna ha. Att se utvecklingen hon gjorde år för år var helt underbart att se, hon var verkligen en hund när hon kom och en annan när hon lämnade oss. Hon var verkligen min bästa vän, den vännen jag aldrig ville skiljas ifrån eller lämna. Man visste dagen skulle komma, men man förnekade det för sig själv för man visste hur ont och jobbigt det skulle bli. Jag hade min fina underbara vän i nästan 10 år, jag var 15 när jag fick henne och idag är jag snart 25.4

Hon har verkligen följt mig genom mitt liv, alla tuffa stunder har hon funnits där och tröstat och visat ”du är inte ensam, jag finns här”. Alla mysiga film kvällar jag hade med henne, hur vi alltid låg och mös innan sovdags och mös innan man skulle gå upp. Hon var verkligen frisk i alla dessa 10 år jag hade henne, man tänkte inte på att hon nu var 11 år, för hon var som en hund på 4 år. Men nu för 2 månader sen började hon äta och dricka dåligt.  Hon har alltid varit lite pendlig med mat, en period åt hon mycket och en period åt hon lite mindre. Men när de hade gått en månad och hon åt mindre och mindre började jag verkligen fundera, detta var inte normalt inte ens för henne. Men hon var lika pigg som alltid, men jag ringde ändå till Gylle (våran veterinär) och bokade en tid för henne. Vi kom ditt och hon var ganska rädd, men de tog lugnt emot henne och lätt henne ta sin tid innan de undersökte henne. Hon hade lite feber, men annars tyckte hon inte där verkade vara något fel på henne så vi rönkade henne, och tog blodprover för att vara på säkra sidan. Rönken plåtarna var fina men blodproverna visade att hon hade lite höga levervärden.  Veterinären trodde dock att det berode på en infektion så vi åkte hem med antibiotika och skulle sen tillbaka på återbesök efter en vecka ungefär. Hon började äta och dricka bättre och blev piggare, så Fredagen kom och ett nytt besök var på listan. Veterinären tyckte hon var piggare och det kändes som om allt skulle bli bra, vi tog nya blodprover och de visade att levervärdena hade höjts en aning så de skickades iväg för att få bättre svar. På Torsdagen nästa vecka fick vi provsvaren, och det kom som en shock då hon varit sitt gamla jag hela veckan, men provsvaren hade visat att hon hade cancer i sin lever.2

Det hade tyvärr gått så långt att där inte fanns något att göra och hon hade tyvärr åldern emot sig.  Vi valde att hon skulle få vara med så länge det gick men jag visste att cancer i levern var alvarligt och hon skulle inte bli bättre. Men jag hade ändå räknat kanske 2-3 veckor till med henne, men redan Torsdag kväll började hon mat vägra igen, hon ville inte äta något alls, kvittade vad jag försökte med. Köttbullar som hon älskade vägrade hon ta, där fanns inget alls som hon ville ha så istället gick hon och la sig under sängen och kom fram när man inte var i köket. Fredag morgon var likadan men då åt hon lite köttbullar men kräktes upp dem strax efter. Hon drog sig ifrån oss och la sig under sängen och kalla vi kom hon inte. Jag kollade till henne då och då men hon ville inte komma fram. Vi grilla på kvällen och hon fick lite hamburgare men det kom upp lika fort igen. När vi var klara med grillningen hade hon gått och lagt sig i min säng, och där låg hon som om hon väntade på mig så jag såg på henne där i hennes ögon hur snabbt livsglädjen hade försvunnit. Vi låg och mös en massa innan vi somnade. Lördag morgon hade hon gömt sig under sängen igen och jag såg knappt till henne, jag vaknade tidigt och vi ringde veterinären igen. Jag klarade inte av att se henne så här hängig och trött som hon var. Det var inte längre min Kiah, eller Ki som jag kallade henne. Hon ville inte gå ut och gå och hon ville inte äta hon tittade bara på det och gick sen iväg. Hennes mage hade även svullnat så mycket sen på fredagen och det kändes så självsikt att ha henne kvar när hon var så dålig. Vi fick en tid hos veterinären kl 10:00 så jag hade en timme kvar med henne, så vi gick ut en liten runda lite innan vi skulle åka. Hon hade blivit så stel i bakdelen och när vi hade gått 10 min så ville hon knappt gå mer.  Det gjorde ont att se henne så dålig, det var verkligen inte rätt att behålla henne i detta skick. Hon kunde knappt gå upp för trapporna in igen, och när vi skulle åka kunde hon knappt hoppa upp i bilen utan hjälp, det var så hemskt att se att det gick så fort. Väll framme hos veterinären så kom hon ut och gav henne lugnande så hon skulle slippa stressa en massa när hon var så rädd. Jag satt där hos henne och försökte vara stark för hennes skull, sen fick jag bära in henne i ett rum där vi la henne i hennes korg och vi valde att göra det direkt. Hon fick somna in i sin korg som hon alltid låg i, med sin filt och sin kudde och med mig gosande bredvid sig. Det var tufft att ta detta beslutet, men allt gick så himla fort. Jag hade kunnat sitta hos henne i flera timmar, men jag visste det skulle bli vårare och svårare för varje minut som gick.

1

Det tuffaste med allt detta var att lämna kvar henne där, veta att du kommer åka ditt med henne men inte ta med henne hem. Lämna henne i det rummet hos främlingar, en plats hon är så rädd för. Jag var verkligen inte beredd på att det skulle gå så här fort, vi åkte in och hon blev behandlad med antibiotika för en infektion i kroppen, två veckor senare åkte vi ditt för att göra det ända rätta för henne. Tiden rann iväg så snabbt de två veckorna, hon sjönk så snabbt på bara en dag. Men det var det ända rätta för henne, hon var verkligen min bästavän och jag hade inte kunnat få något bättre. Nu kommer det svåra att gå igenom dagarna utan henne, veta att hon aldrig mer möter mig i dörren när jag kommer hem, eller tar hela sängen för hon vill sova skönt. Men jag tackar för dessa underbara 10 åren Ki, och jag saknar dig så fruktansvärt mycket. All tid med dig gick alldeles för fort, fast det var 10 år vi fick. Men jag ska minnas dem med glädje, och världen ska få veta vem du var och vad du betyder för mig. Jag fick verkligen låna en ängel i 10 år och jags kulle aldrig vilja ta bort dessa år med henne.  Men sov gott nu min finaste ängel så ses vi snart igen.


 

...........................................................................................................................................................................................

test1 beskuren 2435x779


Vi har en mycket tung och tråkig nyhet att dela med oss utav. Pirulero som äntligen blivit bokad och var resklar till sin nya familj i Sverige fick idag somna in då han sedan någon vecka tillbaka fått många långa och starka Epilepsi-anfall. Det eskalerade bara och igår mådde han väldigt väldigt dåligt.
Så att idag fick han tyvärr lämna oss

Vi är många som sörjer denna underbara hund och vi vet att han kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Alla som träffat "Pirre" kunde inget annat än att älska honom.
Vila i frid lille vän, du kommer att vara för evigt saknad av många!

Namnlös6

...........................................................................................................................................................................................

Kajsaminne2

Hur beskriver man någon som är fullkomligt obeskrivlig?

Kajsa var en riktig stjärna från första stund. Hon hittades då hon var 10-12 år gammal. Hon var så mager och uttorkad att volontärerna Gill och Kajsa trodde att hon var död då de såg henne ligga avsvimmad vid sidan av vägen. Men hon levde och på bara två månader fördubblade hon sin kroppsvikt och de kala fläckarna i ansiktet kläddes med päls igen. Hon idiotförklarade varje volontär som försökte gå på promenad med henne och då man mötte "Kajsagruppen" på morgonpromenaden kunde man nästan höra de långa harangerna av spanska svordomar som stod som en sky runt henne. Jag insåg senare att det var kopplet hon avskydde så hjärtligt och så länge hon fick gå lös följde hon glatt med på långpromenad.

Då valpen Sigge kom till SOS levde Kajsa upp på nytt och jag bestämde mig för att adoptera båda två. Kajsa hade visserligen återhämtat sig bra men hennes lever och njurar var fortfarande dåliga, trots massiva veterinärinsatser, och veterinären godkände henne inte för flyg så jag fick helt enkelt bila ner till Spanien för att hämta hem henne.

Vi kom hem lagom till jul och Kajsa upptäckte omgående den fascinerande trappan. Eftersom hon bara klarade av att gå uppför ställde hon sig och skällde då hon ville komma ner igen men så fort man burit ner henne ville hon upp på nytt. Min svåger fick som enda jobb att hindra Kajsa från att gå upp på övervåningen medan vi andra julstökade. Det visade sig genast vara lättare sagt än gjort och jag tror att han bittert ångrade att han accepterat uppdraget.

"Ni får allt hitta någon vars ingenjörsförmågor är större än min envishet", sa Gamla Kajsa och sprängde barrikaderna för femtielfte gången och vandrade upp på övervåningen.

Kajsa gjorde precis som hon ville och då hon inte var upptagen med att domdera över prydnastomtarna låg hon och sov i mina föräldrars hundförbjudna soffa eller gjorde inbrott i skåpet där diverse förpackningar låg och väntade på att bli körda till återvinningen.

Hon gillade snön och hade ett intressant sätt att lukta på den. Hon liksom gned nosen mot snödrivorna.

"Ska det göras så ska det göras ordentligt!", sa Gamla Kajsa och begravde återigen ansiktet så djupt i snödrivan att hon såg ut som en 80-tals festprisse efteråt.

Även hennes löpstil var väldigt lustig. Bakdelen var som en Ferrari körd av Michael Schumacher, ja före koman alltså, och framkroppen var mer som mormor Agda i en Bubbla från -63. Det resulterade i att bakkroppen successivt sprang om framkroppen och ofta slutade det med en kullerbytta.

Hon väckte mycket uppmärksamhet på promenaderna eftersom hennes spenar var så långa att de nästan släpade i marken pga alla de valpar hon fött genom åren. En bättre mamma kan man knappast haft och då jag själv fick barn hjälpte hon till att trösta då den lille var ledsen och leka då han var glad.

Efter tre år orkade inte hennes njurar längre och tidigt en morgon dog hon i mina armar efter att ha varit hängig några dagar. Jag hade börjat fundera på om det var dags att låta henne somna in men som alltid när det gällde Kajsa var det hon som bestämde och jag slapp fatta det beslutet. Hon frös under natten och kurade ihop sig hos mig under täcket och några timmar senare flämtade hon till några gånger och sedan var hon borta. Jag är så otroligt glad att jag gav Kajsa chansen till ett lyckligt avslut på livet. Den där dagen i december då vi lämnade SOS tillsammans hade jag aldrig kunnat drömma om att vi skulle få över tre år tillsammans och hur otroligt trofast hon skulle bli. Blandat med den stora sorgen efter henne finns en känsla av stolthet över att jag lyckades vända hennes sorgliga liv så att hon fick uppleva kärlek och värme på slutet.

Älskade Kajsa tack för att du stannade så länge!

Matte Malin

Kajsaminne

 

...........................................................................................................................................................................................

Till minne av Peggy Sue

Peggy Sue bodde många år på SOS. Hon saknade ett bakben men vi vet inte vad hon råkat ut för då hon förlorade det innan hon kom till oss. Hon var en riktig karaktär som älskade mat över allt annat vilket syntes på hennes midjemått. Två gånger om dagen masade hon sig runt "lilla rundan" men det gick så långsamt att hon nästan stod still. Hon hade en underbar fluffig päls som, förutom då den var nyklippt, stod som en sky omkring henne och fick henne att se ut som en jättestor valp. Hon var kelig och kurade gärna upp sig med volontärerna i soffan då de såg på film under siestan.

I januari 2010, i samband med att SOS flyttade, fick Peggy Sue ett hem hos Kate, som har en hel SOS-flock boende hos sig. I juli 2011 flyttade Kate och hela flocken till UK där Peggy Sue spenderade 2,5 lyckliga år.

Den sista tiden började Peggy Sue oförklarligt gå ner i vikt. Hon blev sämre och sämre och Kate avtalade tid med sin veterinär för en kontroll men hon fruktade att hon skulle bli tvungen att fatta beslut om avlivning. Hon behövde dock aldrig ta det beslutet utan på veterinärbesökets morgon började Peggy Sue andas oregelbundet i sömnen och dog kort därefter lugnt och stilla i sitt hem.

Kate är väldigt ledsen och upprörd och vi kommer alla sakna denna charmiga vovve. All heder till Kate som tog sig an Peggy Sue och gav henne så fina sista år.

Vila i frid älskade Peggy Sue.

PeggySue